Insåg just att idag är det exakt 2 månader kvar på detta året och exakt 2 månader tills jag får min lägenhet. Det är 2 månader kvar tills jag entrar ett helt nytt kapitel i livet. Det känns så skönt och spännande samtidigt som det känns väldigt skrämmande och osäkert. Men det ska bli otroligt skönt att få komma tillbaka till stan, det är trotts allt där jag känner mig hemma. De flesta av mina vänner flyttar tillbaka dit nu på löpande band och det ska bli en stor lättnad att bara kunna cykla förbi dem när man har tråkigt.
Mycket ska ordnas och planeras inför flytten. Pappa, Karina och syrran får hjälpa till. Försäkringar och elbolag och ja? ibland undrar man om jag kommer kunna hantera det, haha! Men jag är så van vid att klara mig själv. Jag har min bil, mina pengar, jag betalar mina räkningar och handlar till och med mat själv ibland fast att jag bor hemma. Städning och diskning och tvättandet av kläder osv. är också saker jag redan gör själv. Så det känns inte som det kommer bli någon jätte skillnad. Lite mer räkningar och lite ensamt ibland kanske. Men det kommer vara mitt eget och där kan jag själv bestämma minsta lilla märke jag gör eller vem jag vill ta dit.
Ser nog absolut mest fram emot att få fylla kylen/frysen och skåpen, haha! Är ju en matälskare och det ska inte vara vilken mat som helst. Nyttigt, gourmet, oxött och mycket grönsaker! kommer bli dyrt men MUMS!

Den känslomässiga biten i mitt liv känns att vara på rätt spår nu i alla fall. Mår bättre och bättre för varje dag. Det kommer stunder då man blir påmind människan som tagit störst platts i mitt liv någonsin, nämnligen Anders K. (Som om ingen visste det, hehe). Kan sakna honom något så enormt. Det är ca 4 månadersen vi gjorde slut nu. Och tyvär så kom ju inte min sorg förrän för typ en månadsen eftersom jag förträngde den och inte brydde mig. Så blev en smärre chock när det sen kom över mig..
Saknar tyvär honom varje dag. Man gör sina misstag, att lämna honom var ett. Men det var rätt då. Man får väl se det så. Lätt att vara efterklok.
Han är fortfarande min vän iallafall och det är jag så tacksam över. Hoppas att det kan fortstätta så.
Får jag bestämma så kanske vi en dag hittar tillbaka till varandra.. men just nu så är det i botten på den fronten. Men som sagt vänner duger mer än väl. Finns ju ingen som honom..

Yes, där blottade jag mig in public. Men spelar roll. Tror att alla som läser min blogg redan vet hur det står till. Och det är inte lönt att dölja det uppenbara..
Nu ska jag dricka kaffe och försöka få tag i min vän Therese.