Känner att jag kommit väldigt långt sen skolan slutade och det riktiga livet började. Inte ens ett år har gått men jag känner så stor skillnad på mitt tankesätt och mina prioriteringar.
Är så trött på denna eviga "tonårsdramatik" som jag vill kalla det. Skitsnack bakom ryggen på sina bästa vänner som du 2 sekunder senare skickar iväg ett sms till om hur mycket du älskar dem. All panik om att gå på de bästa ställena, med de finaste människorna och de dyraste kläderna. Att tvunget få hävda sig i alla lägen även om ens åsikt kanske inte ens är relevant. Den eviga avundsjukan på människor runt omkring. Nya vänner får man INTE skaffa sig. Nej, man ska helst ha en eller två som man är med konstant varje dag, dygnet runt. 
Och det som jag mest av allt känner avsmak för just nu är den otroliga egoism som de flesta har i sig under de senare åren i tonåren. Jag är så trött på att ha det omkring mig. Att bara tänka på sig själv och att vända allt till sin egen fördel. Det är verkligen skönt att ha lagt den biten bakom sig. Kunna skilja på rätt och fel. Kunna vara ödmjuk och ha förståelse för andra människor. Göra så att det blir bra för alla i min omgivning och inte bara för mig själv. Att inte låta mina humörsvängningar och problem gå ut över mina vänner.

Med detta säger jag verkligen inte att jag är den mest felfria människan på jorden och att jag gör allt gott för alla.
Nej, nej, nej! Men jag kan känna mig mer förståndig än många andra jag träffar på och det skämms jag inte för att säga. Alla har vi våra bra och dåliga sidor. Det jag tycker är synd är när man själv gör så gott man kan och människor runt om en, som fortfarande är ute efter den dära tonårsdramatiken ska öppna sin trut och rapa ut en massa negativa saker, deras trissta åsikter om mitt liv och mina val. Speciellt när det är så genomskinligt, att dem gör det bara för att de själva önskar att de kunde klara av att göra samma sak. Men de vet med sig att de inte är starka nog.
Säger bara mogna! vad glada över era vänners framgång och val i livet istället. Så kanske ni så småning om själv står där en dag och folket glädjs åt er istället..

Sådärja, då har jag fått spottat av mig dagens negativa energi som jag hållt inom mig ett par dagar nu sen jag fick höra en massa trams som inte velat lämna mina tankar ifred.
Men ett blogginlägg är ungefär så mycket energi jag tänker lägga på det, har viktigare saker att tänka på..

Idag började jag kl ett och slutar typ sju eller något. Blir lite utgång ikväll. Men verkar bli lugnt.
Freddan gäddan tittar förbi när hon slutat, bra bra bra!
Nej om man skulle ta tag i salongen lite, städa eller något..

Nu har jag äntligen fått min dator och internet! så skönt, har varit rent handikappad utan det.
Har ju även skaffat mig en ny dator så har legat och nördat framför den hela kvällen/natten då jag borde sovit. Kommer väl få sota för det imorgon på jobb.

Blir inget Göteborg för mig i helgen heller så ska med och fira Linn i hbg på lördag. Ganska roligt för ville ju inte missa det egentligen.


Lovar att jag ska blogga lite mer om vad som hänt i mitt liv de senaste månaderna. Men nu måste jag lägga mig.
Har många tankar jag tänkte blogga om så småning om. Hoppas dock att de har lagt sig till dess men verkar dåligt med det.
Det är väldigt lätt att säga att man inte bryr sig och att man inte ska tänka mer på det när det gäller känslor för någon. Men det är lättare sagt än gjort. Patetisk är kanske rätta ordet för mig just nu, jag vet inte.. Eller är jag kanske van vid lite mer respekt. Det blev som det blev av en bra anledning.. varför har jag då så svårt att acceptera det?

Nej god natt!


U give me a feeling that I never felt before
And I deserve it, I know I deserve it
Its become something that's impossible to ignore
Its what we make it
I was wondering maybe
Could I make you my baby
If we do the unthinkable will it make us look crazy
Or would it be so beautiful either way I'm sayin
If you ask me I'm ready

Man rusar fram i livet. Som liten längtar man efter att få börja gå på skoldiscona i gympasalen. Sen vill man börja högstadiet så man kan umgås med de äldre eleverna. När man väl är där väntar man bara på att få vara 18 och gå på krogen och bestämma över sig själv. Man rusar genom dessa åldrar och stannar inte upp en enda gång och tittar på var man faktiskt är just då. Allt händer så snabbt och man vill bara ha mer och mer av livet. Ju mer man får desto mer kräver man. Man blir aldrig nöjd. Varesig det gäller presenter, jobb, pojkvänner eller vad det nu än är. Man tittar hela tiden efter mer och bättre.

Jag har haft en riktigt seg höst. Inget har varit som det brukar och inget har hellet fungerat. Och allt beror helt enkelt på mig själv och mina val jag gjort under dessa år jag rusat fram i livet och längtat efter att få bli äldre och äldre. Har verkligen en gång för alla fått tid över för mig själv och för att kunna gå tillbaka och reda ut gamla saker som man förträngt, men ej glömt. Jag kan inse nu vad jag gjort för fel, och vissa val man gjort som har varit helt åt pipan. Man kan inte gå tillbaka och ändra på något men man kan förlåta sig själv, försöka inse varför man gjorde så just då och sen försöka glömma det och göra bättre ifrån sig i framtiden.
Det har varit skönt att få göra det här för mig själv. Känner att jag blir en starkare person för varje dag som går. Jag är mer säker på mig själv nu och förväntar mig inte att andra människor ska axla mina problem. Jag tar tag i det själv nu, en gång för alla. Det känns väldigt bra.

Jag har också nu äntligen kunnat få insikt i vad JAG verkligen vill med mitt liv. Baserat på mina drömmar och mina visioner och inte på vad andra tycker vore bäst för mig eller mitt anseende.

Äntligen vet jag vad jag vill och det känns bra. Nu ska jag bara jobba för det också.
Ibland är det ju resan och inte målet som har betydelse sägs det.

Jag för ett par årsen, tiden går som sagt :)

Insåg just att idag är det exakt 2 månader kvar på detta året och exakt 2 månader tills jag får min lägenhet. Det är 2 månader kvar tills jag entrar ett helt nytt kapitel i livet. Det känns så skönt och spännande samtidigt som det känns väldigt skrämmande och osäkert. Men det ska bli otroligt skönt att få komma tillbaka till stan, det är trotts allt där jag känner mig hemma. De flesta av mina vänner flyttar tillbaka dit nu på löpande band och det ska bli en stor lättnad att bara kunna cykla förbi dem när man har tråkigt.
Mycket ska ordnas och planeras inför flytten. Pappa, Karina och syrran får hjälpa till. Försäkringar och elbolag och ja? ibland undrar man om jag kommer kunna hantera det, haha! Men jag är så van vid att klara mig själv. Jag har min bil, mina pengar, jag betalar mina räkningar och handlar till och med mat själv ibland fast att jag bor hemma. Städning och diskning och tvättandet av kläder osv. är också saker jag redan gör själv. Så det känns inte som det kommer bli någon jätte skillnad. Lite mer räkningar och lite ensamt ibland kanske. Men det kommer vara mitt eget och där kan jag själv bestämma minsta lilla märke jag gör eller vem jag vill ta dit.
Ser nog absolut mest fram emot att få fylla kylen/frysen och skåpen, haha! Är ju en matälskare och det ska inte vara vilken mat som helst. Nyttigt, gourmet, oxött och mycket grönsaker! kommer bli dyrt men MUMS!

Den känslomässiga biten i mitt liv känns att vara på rätt spår nu i alla fall. Mår bättre och bättre för varje dag. Det kommer stunder då man blir påmind människan som tagit störst platts i mitt liv någonsin, nämnligen Anders K. (Som om ingen visste det, hehe). Kan sakna honom något så enormt. Det är ca 4 månadersen vi gjorde slut nu. Och tyvär så kom ju inte min sorg förrän för typ en månadsen eftersom jag förträngde den och inte brydde mig. Så blev en smärre chock när det sen kom över mig..
Saknar tyvär honom varje dag. Man gör sina misstag, att lämna honom var ett. Men det var rätt då. Man får väl se det så. Lätt att vara efterklok.
Han är fortfarande min vän iallafall och det är jag så tacksam över. Hoppas att det kan fortstätta så.
Får jag bestämma så kanske vi en dag hittar tillbaka till varandra.. men just nu så är det i botten på den fronten. Men som sagt vänner duger mer än väl. Finns ju ingen som honom..

Yes, där blottade jag mig in public. Men spelar roll. Tror att alla som läser min blogg redan vet hur det står till. Och det är inte lönt att dölja det uppenbara..
Nu ska jag dricka kaffe och försöka få tag i min vän Therese.

Ja, den låten och texten brukar vi alltid skoja om när vi ska vara lite sådär sarkastiska som vi brukar vara i vårt lilla gäng. Men faktum är att den stämmer ganska bra in..

Efter många långa dagar, fulla av funderingar och frågor så har jag nu bestämt mig för att gå vidare. Man fastnar lätt i det förgångna för att man fortfarande går och hoppas på att det ska bli vad man förväntade sig. Men mitt hjärta klarar inte av det längre och när jag känner att jag börjar tappa kontrollen, då vet jag att det är nog. Det är bara så svårt när det verkligen kändes så rätt, att bara inse att det kommer aldrig bli. Det slutade innan det startade och så lär det förbli. Innan det blev så intecklat som det till slut blev så minns jag att jag sa till någon att "Äh blir det skit av allt så är det i alla fall ett underbart minne". Tyvär så är det väl lite svårare att komma över nu än då..

Jag borde nog bara fokusera på mig själv för en tid framöver. Har ju inte funnits så mycket tid till det tidigare.

Egentligen är det kanske onödigt att skriva om det här när det bara är mina närmaste vänner som vet vad det handlar om. Men kände att jag behövde skriva av mig..


Magaluf -07. En lite roligare bild till detta tråkiga inlägg..