Jag blir aldrig riktigt sjuk, ALDRIG! minns inte ens senast jag var riktigt sjuk. Lite små förkylningar får man ju med jämna mellanrum för man klär sig för dåligt. Men jag blir aldrig så dålig att jag behöver ligga hemma eller äta pencilin. Kan nog räkna på en hand de gångerna på dessa 20 år jag levt som jag gått på pencilin.
Så självfallet var det ju min tur att bli sjuk nu. NU av alla gånger på dessa 20 åren jag har haft tid att bli sjuk.

Började redan förra tisdagen med att jag vaknade upp med lätt nackspärr. Så sa pappa att jag kanske hade en förkylning igång. Ah snack tänkte jag och smorde in nacken med lite tigerbalsam innan jag la mig. Men mycket riktigt så vaknade jag upp dagen efter och mådde inte någon vidare. Men gick och jobbade ändå. På kvällen mådde jag sämre och la mig tidigt. Torsdagen var jag ledig och tur var. Vart hemma hela dagen och vilade. Fredagen gick jag iväg och jobbade. Vaknade upp på lördagen och var helt förstörd. Grät så dåligt jag mådde. Säger bara en sak, lyssna på era kroppar, jag tycks vara dålig på det! Mormor hämtade mig och vi fick åka till doktorn som kollade i hals, öron, öron, kollade sänkan osv. Hittade inget fel, allt såg fint ut. -"Du har nog bara lite virus och en rejäl förkylning, inget jag kan bota. Du får ha ett nässpray med kortison i." Hmm, nässpray tänkte jag..med kortison? jag som alltid får näsblod bara av vanligt nässpray. Men läkaren sa att det var bara att härda ut för jag behövde det. Men ingen pencilin fick jag. Söndagen var nästan värst tror jag, kunde inte röra mig i huset ens var dömd att ligga i sängen. Var helt säker på att jag skulle dö!

Måndag. PANG! Dagen D. Jag vaknar, känner mig lite bättre faktiskt. Thank GOD! Syrran kommer och hälsar på vid tre. Vi fikar lite. Innan vi tar sista kakan får jag näsblod och går in på toa. Är ju rutinerad näsblödare så tänkte att detta går strax över. Men 20 minuter senare öppnar jag toadörren och skriker på hjälp. Karina som är undersköterska säger direkt att det inte kommer sluta, vi måste bränna. Så efter 20 mins blödning och provat alla medel, ligga ner, sitta upp, luta bak, luta fram, utan resultat så får pappa och jag kasta oss in i bilen och mot akuten i Ängelholm. Får stå i kö så jag hinner byta tussar 2 gånger för det blöder så mycket. Kommer fram och kärringen i luckan säger bara "Ja, vi har ingen läkare som tar blödningar idag. Ni får åka till Laxen." Vi kastar oss ut på parkeringen där jag står och spyr blod, fint! men nej, varför ge mig hjälp?
Åker vidare till Laxen där de även där bara står och stirrar på varandra och tycker inte det är upp till dem att ordna detta. Men jag drar ut tussarna i näsan så blodet forsar ut och ner på deras kritvita porslinsvask. Då blev det minsan fart i folket på stället. De kastade in mig i ett rum där de började plasta in hela mig, i min Peakjacka och allt haha! sen höll doktorn på en evighet innan han fått stoppat upp någon kompress med blodstillande medel på. Jag såg ut som kom och hjälp mig och dö. Blod överallt, precis överallt. Rödsprängda ögon, vit i huvudet. En vampyr kanske? haha! Tur man kan skratta åt det idag, men det var då ingen humor med i bilden under händelsen. Jag och pappa kastar oss i bilen igen och in till Helsingborgs akut. Där fick jag hjälp direkt som tur var. Blodet började forsa igen, trotts de blodförstoppande tussarna(?!) Läkarna på akuten höll på en bra stund för att få det att sluta så de kunde bedöva för att sedan bränna blodkärlen. Fick lite flädersaft som plåster på såren, var ju gulligt i alla fall. Fick åka hem efter x antal timmar för att försöka få lite sömn med näsan full av bomull.

Tisdagen fick jag skjuts in igen för ett återbesök. De skulle kolla hur blodkärlen såg ut i näsan. Det såg väl inte riktigt ut som de ville tydligen med det blödde inte. Jag klagade på yrsel och illamående och de tittade skeptiskt på mig. Pang sa det sen låg jag på en bår och grät medans de tappade blod ur min högerarm. Att där ens kan finnas blog kvar i min kropp efter allt detta är för mig en gåta. Men vi fick vänta en timme sen kom sköterskan och sa att mina värden såg något märkliga ut så de hade skickat iväg blod för att göra ett leverprov, så vi fick vänta ytterligare en timme. Vi fick gå upp och fika i Caféterian men jag ville snabbt ner till min brits igen där jag sen låg och hallicunerade både det ena och det andra medans stackars mormor fick höra på. Till slut kom sköterskan och inledde sa -"Du dina värden ser bra ut så oroa dig inte. Men du är en väldigt stark person va?" -"Ehmm, det vet jag inte? vadå då?" svarade jag. -" Nä men lilla vännen du har 117 i sänka, du är rejält sjuk och har bihålsinflammation? känner du inte det?" Haha! herregud jag trodde hon drev med mig. Klart jag kände av det mådde ju skit, trodde dock inte det var så illa.

Hem blev det sen, pencilinkur på 10 dagar! Great!