Bliv uppbjuden till en tryckare igår. Ni vet som på lågstadiet. Sista dansen på Bahnhof. En söt liten Göteborgare. Trevlig vart han med. Kan inte minnas när jag senast dansade tryckare med någon, kan verkligen inte det. Nästan så det kändes lite dumt. Man är inte van vid det längre. Det blir lite väl personligt. Man är van vid att bara köra opersonligt när man är ute på party.
ja, trevligt var det i alla fall. Sen skiljdes vi åt plöttsligt när alla skulle gå ut och sen försvann han in i dimman och jag ser han nog aldrig igen. Men det var fint så länge det varade som man säger.

Sen har någon visat sig vara en helt annan person än vad jag trodde. Man tror man känner någon för man har funnits i varandras liv länge. Men tiden spelar nog nada roll när en människa inte visar alla sidor. Men på något sätt är det nog bra att det kom nu. För då kan jag äntligen känna att jag måste gå vidare, jag har inget val. Kan inte stå och vänta på en person som behandlar mig som något fullkomligt obetydligt. Jag vet om vad jag är värd och jag är trött på att gå på knä. Jag har bett om ursäkt för mina misstag. Man kan inte göra mer än så. Och jag har mer än väl visat hur mycket jag ångrar mig. Jag kanske har varit en skit, men jag är också en människa. Och jag kan inte ta vad som helst pch sota för vad jag gjort hur länge som helst.
Jag försökte bara nå dig. Men nu ger jag upp..

Så varför, varför kan man aldrig bara ge upp. När man intalar sig gång på gång. Att nu är det nog, nu ger jag upp. Så tar det någon timme sen sitter man där ändå och funderar. Och ändå var det jag som valde att avsluta allt, ironiskt nog..


It's ridiculous
It's been months for some reason I just
Can't get over us
And I'm stronger than this
Enough is enough
No more walking 'round with my head down
I'm so over being blue
Crying over you

And I'm so sick of love songs
So tired of tears
So done with wishing
You were still here
Said I'm so sick of love songs
So sad and slow
So why can't I turn off the radio..