Det känns som jag har så mycket kännslor i mitt hjärta just nu, så skulle något mer komma så skulle det svämma över totalt.
Det är så mycket blandade kännslor.
Måste få ut det.
Har sån enorm kärlek för mina vänner, så jag undrar om det verkligen är normalt.
Ni betyder så mycket för mig.
Det är precis som att allt ni känner, känner jag också.
Sen kärleken jag har till dig Anders, har aldrig träffat en kille som fått mig att må så bra.
Och att hela tiden gå och sakna dig, när du inte är hemma . . det är inte lätt ska jag säga dig :(
Min familj, ni går inte ens att sätta ord på.
I en sånhär situation som jag är i nu, nära att förlora någon inom familjen så är det precis som allt rasar.
Jag inte tänka en tanke klart utan att man känner att gråten sitter och tränger i strupen.
Hur ska jag klara mig när ni inte längre finns hos mig?

Vad är det med hösten som gör en så fruktansvärt nere?
För första gången på flera år såg jag fram emot hösten/vintern.
Tyckte det skulle bli så mysigt, och varför skulle jag bli nere bara för att det var höst, när mitt liv blomstrar?
Blev väl inte riktigt som man tänkt sig antar jag . .

Usch nä jag ska sluta deppa nu.
Men ibland känns det bara hopplöst.

Vill bara vara liten igen, stå i ditt kök och baka pepparkakor med Marlene.
Eller göra en jordgubbstårta till min födelsedag, som vi alltid gjorde.
Snart fyller jag år igen, vill inte fira det om inte du är där.
Vad skulle det vara för en födelsedag?
Lämna mig inte ♥