Man kan verkligen känna av neandertalaren i sig emellanåt. Speciellt när någon i ens närhet blir hotat eller sårad eller illa behandlad. Man känner hur försvarsmekanismen i en bara sätter igång. Man är beredd att döda! Jag blir sån i alla fall. När någon i min familj eller nära vän gråter inför mig så skär det som ett rakblad genom hjärtat på mig. Det ilar genom hela kroppen och jag vill bara kunna ställa allt till rätta igen med ett fingerknäpp. Eller om någon hamnar i bråk eller blir orättvist behandlad så kliar det liksom i blodet på en. Jag får en sån brinnande lust för att slå ner någon eller bara få skada personen som ställt till med problem. Jag är berädd att gå långt för att skydda de jag älskar. Och det är både en oerhör gåva och ett stort handikapp..

Mycket händer inom familjen just nu. Många svek och saker som gått snett. Det gör mig svag och orkeslös. Jag känner den smärtan mina nära går igenom och jag kan bara inte stänga av det. Jag vet att jag är maktlös i detta men det spelar ingen roll. Man vänder ut och in på allt för att hitta en lösning. När det egentligen inte är mitt problem att lösa.
Antar att hela kapitlet i mitt liv när jag förlorade min mamma spelar stor roll i detta. Jag klarar inte av att förlora någon mer på det tragiska sättet, eller över huvudtaget. Jag måste göra allt jag kan för att alla ska må bra så att det inte finns någon risk att ännu en avslutar sitt liv på det sätter...

Ja..tyvär är det så just nu.. att det är betydligt mycket mer som faller till marken runt om mig än höstlöven från träden. Men vi har fallit förr och rest oss igen. Och kunde vi det då, så kan vi det nu! Det är bara att bita ihop.
Eller le och vinka som jag brukar säga..

Jag & Mamma i Thailand -06.
2,5 år utan dig, men för mig känns du aldrig långt borta..