Det jag reagerat störst på sen man kom in i "vuxenvärlden" är hur ensam man faktiskt är. Även om du har en pojkvän eller ett gäng med härliga tjejkompisar så är det ju alltid så att dem har deras liv att tänka på. De kommer inte alltid kunna vara där för dig när du vill det eller när du behöver det. När du blir äldre så släpper dina föräldrar mer och mer ansvaret för dig och efter ett tag så får man höra att man bör klara sig själv eller något lite syrligt som "välkommen till verkligheten". Syskonen som alltid varit dina bästa vänner och alltid närmst till hands skapar sig ett eget liv och får så småning om egen familj att bry sig om och ta hand om. Alla som man trodde alltid skulle finnas där, på en och samma platts livet ut, glider sakta men säkert ifrån en och in i sina egna små världar. Jag antar att det är livets gång. Så varför tillförlitar man sig så starkt på sin familj eller nära och kära? När man ändå i slutet står där själv? Det fungerar lite som i fåglarnas värld. De samlar pinnar och löv för att bygga ett fint varmt bo till sina ungar, de tuggar till och med maten innan ungarna får äta det direkt ur munnen på mamman. Hon är där och delar varje sekund av deras uppväxt. Men när hon tycker dom är gammla nog att klara sig själva, så jagar hon ut ungarna ut boet och de får kausartat lära sig flyga med en gång för att kunna klara sig själva, för hem kommer de inte igen. Okej, det är kanske en lite överdriven teori men det är ju inte alls långt ifrån så som vi har det i människovärlden.

Så nu står man här och måste lära sig flyga fort som fan för att överleva vardagen och dessutom i en lågkonjunktur. Ja, vem sa någonsin att livet var enkelt?


Mamma och jag i Thailand -06. Inget är sig likt utan dig