Sker väldigt mycket i mitt liv nu. Självfallet är det så otroligt roligt och spännande. Jag älskar när det händer mycket. Har ju svårt för att vara stilla i samma position för länge. Det gäller både rent ordagrant och det är också ett ganska bra sätt att beskriva mig som person här i livet. Jag är uppväxt med att ständigt få höra "nöj dig aldrig, bli aldrig nöjd". Man kan väl säga att det satt sina spår, på gott och ont. För jag uppskattar sällan det jag har för stunden, förrän det faktiskt är försent. Jag kastar mig förbi saker och ser inte det viktiga, för jag alltid är i ständig jakt på något bättre. Visst, i kärriären är det nog en bra egenskap. Man blir ju en bra ledartyp. Men i privatlivet och känslolivet så är det ingen höjdare..

Ja.. till tonerna av Coldplay's "fix you" så har jag för en liten stund, tiden att stanna upp och tänka efter i allt det här kaoset. Det är ju visserligen bara ett kaos av positiva saker som händer. Men jag tror det är för mycket för mitt lilla stenhjärta. Mina "dåliga" försvarsmekanismer sätter igång utan att jag ens känner efter. Jag intalar mig själv att jag inte kan, att jag inte vill, att jag inte orkar..varför blir det så? När man väl står där vid dörren, man har knackat på och man ser att någon på andra sidan trycker ner handtaget för att öppna för en. Då vill man bara vända sig om och springa igen, springa för livet, springa tillbaka och hoppas på att allt bara kan bli som förr. Fast du så väl vet att det som varit, det är förgånget nu och när du väl var där och då.. så kanske det ändå inte var så jäkla bra..

Önskar i sådana här sentimentala situationer att min mamma fanns kvar i livet. Var det någon som kunde peppa en så var det hon. Man kunde alltid be om råd och lita på att man kunde följa dem eftersom hon alltid svarade rakt och ärligt från hjärtat. Jag vet att hon är med mig och pushar mig idag fast hon inte existerar rent fysiskt. Det är den enda tro jag har och den bär jag med mig. Jag vet att hade hon kunnat hade hon varit här nu, hon hade hjälpt mig med allt, peppat mig, följt med mig på mina möten och stått där och tagit emot mig med öppna armar efter varje misslyckande och varit stålt som ingen annan varje gång det går bra..

Ja, om ni ens förstår något av det jag skrivit ikväll så är det en extra stjärna till er. För det är mest förvirrade tankar som var tvugna att komma ut..

Och by the way.. Coldplays fix you som jag nämnde tidigare. Helt ofattbart hur man kan göra en sådan låt..

Under de senaste 1.5 åren har jag inget annat än längtat efter att komma ifrån Ängelholm och se något annat, träffa nya människor och skapa mig själv ett liv som jag faktiskt själv väljer och inte bara fortsätta leva livet som man "hamnat" i p.g.a man är uppväxt här osv. Alla ens nära och kära går sina vägar och jag vill gå min.
Nu när det verkligen ligger framför mig. Flytten till Norge som sker om ca 2 veckor, så börjar det faktiskt kännas lite jobbigt. Jag är ändå en människa som inte tar saker på så stort allvar. Man kan alltid komma tillbaka eller åka någon annan stanns. Men känns som att nu när man står här och ska ta steget så har man äntligen börjat trivas lite igen. Det gör ju det självfallet extra jobbigt. Hade ju varit så mycket lättare att åka när man är som mest trött och arg på allt.

Men det är bara en liten känlsa. Den största delen av mig är väldigt spänd på vad som komma skal och det ska bli otroligt roligt. <3

Lägger in bilder sen nyår 09/10 lite sådär spontant

Har haft några superdygn nu tillsammans med en liten goding. But I don't kiss and tell.. Men var tvungen att nämnas i alla fall.

Idag fick jag världens trevligaste samtal från en norsk arbetsgivare. Var ang. ett jobb på Gardemoen (Oslos flygplatts.) Han började fråga mig om att jag hade gått på barskolan på Mallorca och människorna där och Beach Cluben osv, haha! Helt fantastiskt! Blev ganska chockad. Efter det pratade vi lite mer allvar och jag fick en intervjutid på måndag då jag ändå är i Oslo. IM HAPPY! Vill så jätte gärna ha jobb på Gardemoen. Men de kräver egen bil, vilket är lite svårt just nu då min bil har rasat och inte går att laga..
Men jag ska gå dit och göra mitt bästa och sen får vi se utifrån det om jag kommer behöva bil eller ej, men troligtvis.
Åhh vad glad jag blev, det samtalet gjorde hela min dag.
Alla arbetsgivare i Norge som tagit kontakt med mig har varit så otroligt trevliga och goa att snacka med, bara positiva saker att säga. Det gör att allt känns bättre trotts mycket oklarheter.

På söndag går bussen mot Oslo. Kan knappt bärga mig <3

..ligger här i sängen helt utslagen efter denna helgen. Fest, jobb, besök, mys! Tog tillfället i akt och skulle ordna någon bra låt som ringsignal till telefonen nu när Tessan lärt mig hur man gört. Slutade med att jag satt och lyssnade genom alla mina låtar i iTunes. Sjukt många. Men gud så roligt, många minnen till alla dessa låtar.
Har ju tagit med mig musiken hela tiden när jag bytat datorer så har ju även de flesta "tonårs"-låtarna kvar också.

Nyss kom 50 cent - many men. Dog lite när jag tänkte tillbaka till en dag när jag var..ja kanske 14 år. Sitter hemma och lyssnar på den låten i mitt lilla rum. Instängd och sittandes vid datorn som vanligt när plöttsligt mamma kommer in. Jag som tror hon ska be mig skruva ner suckar lite men hon dansar in och utbrister "vilken skön låt Elin du måste bränna ut denna på en skriva åt mig så jag kan ha den i bilen!". Hahaha! Åh mamma alltså, underbara människa! <3

Nu ska jag återgå till musiken och se vad mer för kul man kan hitta, hihi!

Lite härliga bilder jag även hittade. 13 år, så jäkla häftig och störst och bäst på jorden. Hmm.. trodde man i alla fall hahaha!